Fisket är skit nu. Allt är skit nu.

 Ja det har blivit otroligt lite höstfiske än så länge. Ja har man konstant smärta så är det svårt att motivera sig och att fokusera sig på fisket. Ja det är den förbannade bältrosen som ställer till det och innan dess va det ichias. Men isciasen har jag fått bukt med så den är borta och bältrosen är på bättringsvägen men så är det annat som är skit. 

Jag hade ju fått nytt arbete som jag trivdes med och allt va frid och fröjd. Fick lovord flera ggr i veckan om hur bra jag va. Bästa truckföraren dom haft på flera år osv, alla va trevliga och dagarna rullade på. Tills i onsdags eftermiddag. Jag behövde kläder eftersom jag är mer ute än inne och vill inte jobba i regnet utan regnkläder. Kontaktade min konsultchef och jag skulle åkte ner för att prova ut kläder. säger till min chef att jag behöver sluta 30 min tidigare och det va inga problem med det.

Provar kläderna på kontoret men dom är för stora så han lovar att han ska byta ut dom. Okej fint. Jag åker ner till Erikslunds köpcenter för o handla lite kattmat m.m. Då ringer han och säger att jag har fått sparken, vi avslutat ditt uppdrag direkt. Du är inte välkommen till arbete nått mer. Jag blir helt paff och tror han skojar eller ringt fel eller nått men nej. Varför vill jag ju veta, måste ju finnas en anledning. Jag har inte kört sönder något, inte kört på någon, är alltid i tid, flyttar mina raster så det passar med att lossa / lasta bilar. Har inte varit arg på någon, ingenting...? 

Jag har dessutom jobbat i 3 veckor med bältros och ischias samtidigt som gör så jävla ont så jag vill gråta ibland. Inte sjukskrivit mig. Jobbat.

Men dom vill inte berätta vad dom grundar min uppsägning på varken bemanningsföretaget eller företaget jag jobbade åt. Och det är ju så att är du provanställd via bemanningsföretag så har du NOLL rättigheter dom kan sparka dig på timmen utan orsak om dom vill. Jävla system. Hur fan kunde det bli så.

Hur mår man efter det då = Piss så klart. Nu ska man börja söka jobb igen och när man snart är 55 år så ser det mörkt ut med att få jobb. Jag funderar starkt på att nu flytta till norrland och bo väldigt billigt i en liten stuga och leva på bidrag så länge det går och sen ta ut pensionen och leva på den. Såvida jag inte hittar jobb i Norrland. Men här nere är det mesta skit numera. 

Allt blir dessutom så jävla dyrt efter valet men dessa idioter vid makten. Bensinen är dyr, elen är dyr, inflationen stiger osv.

Nu har jag fått veta varför jag fick sparken. Och håll i er. Ja tydligen så den senaste 1.5 veckan så har jag verkat lite distanserad, inte så glad, verkat sur, osocial ...Öhh ja jag har helvetes ont, jag ville inte ta ut det på mina kollegor så jag höll mig på min kant och gjorde mitt jobb tills det går över. Men seru det räckte inte. Tydligen ska jag ha ont som helvete och arbeta. Inte sjukskriva sig för det hade ju gått åt helvete. Berätta för allt i världen inte att du har bältros och smärtor. Du ska vara va glad o sprallig ändå. 

Det va en kollega som berättade det och han tyckte dom gjort fel men han vågar inte säga nått för han är också bemanningsanställd.

Här nedan finns ett inlägg om hur jag upplever arbetsmarknaden är nu och hur den var för.

1. Hur man blev bemött i början av 90-talet när man sökte jobb, hur man sökte jobb, och hur det var på arbetsplatserna.

Jag hoppade av skolan efter årskurs 9 eftersom skolan inte var min grej. Jag blev mobbad, hamnade i fel gäng och svarade med att slå folk på käften samt skita i skolan. Jag började således söka arbete direkt efter årskurs 9.

Jag kom in på lärlingsprogrammet som fanns då, ett sätt att få in ungdomar och andra utan utbildning i arbetslivet. Jag började som lärling på ett industriplåtslageri vid namn Bröderna Johanssons Plåt och Smide och fick fast anställning efter tre månader. De insåg att jag var en kille som var smart, lättlärd, nyfiken, trogen och inte rädd för att bli smutsig.

Jag har alltid haft talets gåva, stått för vad jag tycker och uttryckt mig rättframt. Det var aldrig något problem fram till 2010-talet och senare, men mer om det längre ner.

Jag arbetade på det här företaget tills det gick i konkurs under Trustorhärvan. Ni som är äldre vet vad jag pratar om.

Sedan var jag nog arbetslös i två månader innan jag började på nästa arbete, och så fortsatte det. Jag har arbetat hela livet inom industrin och gör det fortfarande. Eller ja, jag blev arbetslös den 8 oktober 2026.

När man sökte jobb på den tiden var det ganska enkelt. Man kontaktade företagen själv eller gick via Arbetsförmedlingen. På den tiden fungerade Arbetsförmedlingen väldigt bra. Man kom på intervju och fick besked samma dag eller inom en vecka.

Det var mänsklig kontakt, öga mot öga, och inte en massa jävla tjafs om HBTQ, rasism, drogkontroller, IQ-tester, referenser 20 år tillbaka, sjukdomshistorik med mera.

Det fanns ingen åldersdiskriminering. Nej, man utgick från vad du kunde och vad du ville lära dig. Sedan fick du chansen att visa vad du kunde och vad du ville.

Medarbetarna hjälpte till från dag ett. Man kände sig välkommen, och om man hade bra idéer om förbättringar eller säkerhet belönades det. Även övertid ersattes.

Man vågade skoja med arbetskamraterna utan att någon jävel blev kränkt och sprang till chefen eller HR. Det var helt okej att ha olika åsikter och intressen, och man respekterade varandra.

Man vågade prata med chefen och kollegorna. Man behövde inte ljuga om att man var sjuk eller hade ont, av rädsla för att få sparken när man faktiskt var sjuk och behövde vara hemma.

Man fick de arbetskläder man behövde och alla förutsättningar som krävdes för att göra ett bra jobb. Verktyg och information fanns i överflöd, utan att man behövde tjata i veckor utan att något hände.

Skötte man arbetstiderna och gjorde det man skulle fanns det inte på kartan att man blev uppsagd.

Även fackföreningarna och skyddsombuden fungerade väldigt bra då och stod upp för arbetarna. Ville man lära sig mer uppmuntrades det av företaget. Det tog inte lång tid innan man fick lära sig andra arbetsuppgifter, vilket gjorde att man kunde bidra mer till företaget och därmed genast få ett lönelyft.

Jag upplevde aldrig rasism, sexuella trakasserier eller mobbning på någon arbetsplats.

2. Hur man söker jobb i dag, hur man blir bemött, och hur det är på arbetsplatserna

När man söker jobb i dag sitter man och scrollar igenom tiotusentals jobbannonser, varav 99 procent verkar gå via bemanningsföretag som har noll intresse för dig som person. Noll intresse.

Arbetsförmedlingen förmedlar inga jobb alls. Den har blivit ett kontrollorgan som gör allt den kan för att trycka ner dig ännu längre i skiten när du blivit arbetslös och samtidigt se till att du inte får någon ersättning. Att komma i kontakt med Arbetsförmedlingen kan ta veckor eller månader. A-kassan är lika jävla dålig den.

När du söker ett arbete får du sällan eller aldrig prata med en människa. I stället möts du av en massa AI-botar, IQ-tester och videointervjuer med väldigt konstiga frågor. Det kan dröja länge innan du kanske får till ett möte med en verklig person. Och även då handlar frågorna mest om hur du är som person, inte om sådant som är relevant för arbetet eller ditt arbetsliv.

För dem är du en inkomstkälla och inget mer.

Företagen lägger ut sitt personalbehov hos bemanningsföretagen eftersom de då slipper ta något som helst ansvar för arbetskläder, sjukdom, hur du mår eller hur ditt liv ser ut. De kan således byta ut dig på någon timme, när som helst, utan att behöva förklara ett jävla skit om varför de gör det.

Bemanningsföretaget du är anställd hos tar ALLTID företagets sida, eftersom det är därifrån pengarna kommer. Inte en chans att de vill höra din sida av eventuella meningsskiljaktigheter eller få veta vad som faktiskt har hänt. Ibland vet du inte ens själv vad som har hänt.

Så här är det på arbetsplatserna i dag

Under perioden 2010–2026 har det blivit något helt annat på arbetsplatserna.

Först säger de att säkerhet, miljö, arbetsmiljö och jämställdhet är sååå viktigt och att man ska rapportera allt som avviker. Och det låter ju bra – tills man talar om att något är farligt eller föreslår förbättringar. För då ligger man snart löst till.

Är man anställd via ett bemanningsföretag känns det som att man inte har några rättigheter som verkligen gäller.

Om någon tycker att du är lite avvikande, för duktig, för tyst, pratar för mycket eller skrattar för mycket, då kan det bli problem. Råkar du dessutom ha åsikter eller uttrycka dig på ett lite annorlunda sätt kan det också ligga dig i fatet.

Jag menar självklart inte att man ska vara rasistisk, sexistisk eller elak. Jag menar att man ska få vara sig själv.

Men det verkar inte vara så längre.

Jobbar du för hårt är det inte bra. Jobbar du för säkert är det inte heller bra. Jobbar du trots att du har en djävulsk smärta, så att du ibland vill gråta, då är du en surskalle. Är du hemma sjuk ifrågasätts det direkt.

Skojar du eller pratar lite för frispråkigt med kollegorna kan du ge dig fan på att någon blir kränkt och springer till chefen eller HR för att beklaga sig.

Sedan förväntas man gärna jobba övertid gratis, när som helst och med kort varsel.

Hjälper man någon helt spontant är man plötsligt där man inte ska vara. Hjälper man inte till är det också åt helvete.

Det är helt enkelt omöjligt att vara människa på arbetsplatsen om man är anställd via ett bemanningsföretag.

Och snacka om åldersdiskriminering numera! Uja!

Är du 25 år eller yngre, saknar arbetslivserfarenhet, säger ja till vad som helst och inte har koll på dina rättigheter eller skyldigheter, verkar det enligt min upplevelse vara lättare att få jobbet. Detsamma gäller, enligt min uppfattning, om du har pastellfärgat hår, kräver en tredje toalett för personer som identifierar sig som hen eller är vänster eller miljöpartist.

Nej, att vara duktig och ha ett stort kunnande belönas inte längre.

Arbetskläder och utrustning

Vill man ha arbetskläder är svaret ofta:

”Du fick ju ett par byxor, två T-shirts och ett par skor som inte ens passar ordentligt.”

När man sedan påpekar att vi har fyra årstider i det här landet och att man arbetar både inomhus och utomhus möts man av kalla handen när man ber om skalkläder, vinterjacka och vinterskor.

Dessutom behöver kläderna tvättas. Då förväntas jag sköta det på min privata tid.

Facket och skyddsombuden

Facket är, enligt min uppfattning, så in i helvete korrupt och rövknullat av arbetsgivarna att det numera knappt fyller någon funktion alls.

Samma sak gäller skyddsombuden. De har inte längre något att säga till om.

Slutsats

Nej, numera ska du stå med mössan i hand, bocka och buga och ta den i arslet, vad som än händer.

Då får du jobba kvar.